ungefär så...går inte att sätta ngn rubrik på detta inlägget, jag är helt tom så jag vet inte.. samtidigt som jag har sånna fruktansvärda känslostormar inom mej... varför kan inget vara enkelt för en gångs skull? FAN!!!
Man kan såra en människa så fruktansvärt mkt genom att göra så fruktansvärt lite..
Det är nog ärligt talat så att man är starkast ensam. från o med nu ska jag vara ensam! Är man ensam riskerar man inte att få hjärtat krossat..för sånt gör så jävla ont ärligt talat!
Ligger i sängen å lyssnar på håkan, hell han pratar rakt till mej när han sjunger sina underbart vackra låtar..

kvällen igår blev inte som det var planerat, jag skäms! Hoppas att jag inte förstörde kvällen för er tjejer å förlåt..

Vill vara liten igen...minns när man var liten å ramlade å slog sej...så jävla självklart att man kunde krypa upp i mammas eller pappas knä å gråta å dom tröstade, och i värsta fall kunde man få ett plåster o babam så var smärtan borta o man kunde fortsätta leka igen. Nog för att jag tror att jag mer än gärna skulle få komma hem och gråta och jag skulle säkert få ett plåster om det var va som krävdes för att jag skulle virvla vidare å bli glad igen..
Men... att åka hem å lipa eller lipa hos ngn skulle inte hjälpa för 5 öre...Å ett plåster på ett sårat hjärta? Tror inte att det fungerar så bra faktiskt...